Under den senaste tiden har jag läst texter jag skrev för väldigt länge sedan. Skolarbeten och senare, texter jag skrev enbart för mig själv: en bok om några frukters äventyr, en berättelse om ett höstlöv, uppsatser om jullov, sportlov och sommarlov. En ansenlig mängd lösa dikter, ett romanmanus jag skrev när jag vad 24 år gammal, annat odefinierat.
Att läsa de här texterna var ett möte med mig själv i en annan tid, så mycket bekant och en hel del jag glömt bort. Många formuleringar känner jag igen, liknande konstruktioner verkar ha hängt med mig hela livet. Orden, tonen – jag hör ekon av människor jag känner och känt, levande och döda. Kanske kan jag använda delar av texterna någon gång, i något sammanhang.
Det går inte att spara allt, men text är relativt enkelt att förvara, både på papper och elektroniskt.
För mig är att skriva så mycket mer än att forma bokstäver och ord med penna på papper eller knappra fram meningar på datorns tangentbord. Att skriva är att komma ihåg, och paradoxalt också att glömma. Att skriva är alla tankar, alla intryck, alla utkast och skisser, allt som föregått det slutliga resultatet. Allt det där som ingen annan får se resultatet av – allt som tar mig ett litet steg i någon riktning. Riktningen är kanske oklar, men steget är viktigt.
Skrivandet är en balansgång. Skrivandet är stilla tänkande i timmar. Skrivandet är att läsa texter, sina egna och andras. Skrivandet är ett samarbete, alla på sitt håll – väldigt nära eller ofantligt långt ifrån varandra.
Vi läggar alla våra egna pussel med liknande bitar. På alla språk, på alla platser i världen. Så lika men ändå så olika. “Jag äger inte språket, jag lånar det. Vi är många som delar på samma ord, men i det ögonblick jag skriver en dikt gör jag alfabetet till mitt.” skriver den danska poeten Pia Tafdrup.
Skrivandet är livet. Men ja, livet är också mycket mer än skrivandet.
Blogginlägget är skrivet av Heidi von Wright som tillsammans med Ellen Strömberg handleder OrdkonstLab 2019 som arrangeras 3-5.10 vid Malakta.
