Jag tycker inte om att jobba i grupp, jag älskar att få syssla med mitt själv, utan att ta hänsyn till nån annan. Ofta går mina tankar så snabbt och i så många olika riktningar samtidigt att jag mest blir frustrerad av att försöka zooma in på det väsentliga och förklara för andra så de hänger med i mina tankebanor. Jag menar inte att jag skulle tänka snabbare eller bättre än nån annan, men det är ju sällan man tänker på precis samma sätt som nån annan och jag har inte lyckats lära mig kommunicera mina tankar tillräckligt väl för att vara nån större tillgång i grupparbeten. Det är liksom behagligast för alla om jag får hålla på med mitt. Det här är en egenskap jag inte är speciellt stolt över, men det är något jag blivit mer och mer medveten om de senaste åren.

Att skriva är en ganska ensam syssla. Du är inne i ditt eget huvud och dina egna tankar och det är allt du har. Allt förklarande och allt inzoomande – som många gånger är just essensen av att skriva – får göras i din egen takt och till rytmen av dina fingrar mot tangentbordet. Därför passar det mig riktigt bra. I alla fall för det mesta.

Även om jag helst sysslar med mitt så är jag också en social varelse. Jag umgås gärna med folk och har folk omkring mig när jag jobbar. När jag sa upp mig tidigare i år från mitt förra jobb för att syssla med skrivandet på heltid var det ett av mina största orosmoment; skulle jag bli tvungen att sitta ensam hela dagarna? Vem skulle jag prata med på kafferasten och vem skulle jag bollplanka med? För även om jag helst jobbar ensam behöver också jag bollplank då och då. Hur snabbt och hur virrigt dina tankar än må gå så kommer du stöta på frågor eller vägskäl där någon annans input blir nödvändigt.

Det som har räddat mig är de skrivande sammanhangen jag deltar i. Både de vänner som också skriver jag regelbundet träffar och pratar skrivande med men först och främst kanske de skrivkurser och -labb jag deltagit i och dragit. Varje liten timme jag tillbringat på skrivkurs har varit livsviktig för mitt skrivande. Jag önskar att jag kunde tappa energin som uppstår i ett rum under en skrivövning – när man skriver tillsammans och pratar om det man skriver tillsammans – på flaska och ta en klunk varje måndagsmorgon för att boosta mig själv inför veckan. Det är så nära magi jag kommit i mitt liv.

Nu kan jag ju inte garantera att det kommer uppstå magi på Malakta, men om du är mitt i ditt skrivande och kommit till ett vägskäl eller en fråga där du behöver input eller du inte riktigt kommer igång med ditt skrivande och behöver en klunk av den där energin. Då tror jag vi kan hjälpa dig!

Blogginlägget är skrivet av Ellen Strömerg som tillsammans med Heidi von Wright handleder OrdkonstLab 2019 som arrangeras 3-5.10 vid Malakta.